Dagisfröken
Snor, skrik, och en hel del prutt och rumpnisse. De små liven... jag har aldrig varit en av de barnälskade människor som bara tjuter så fort de ser en liten bäbis. Men efter mina vikariat på olika förskolor i Tynnered så börjar mitt hjärta sakta smälta.
Lilla Ben är en liten 3 åring. Snaggad på båda sidorna och en liten tuppkam i mitten. Alltid hoodtröjor och svart nagellack. Hans charmiga nötbruna ögon används på bästa sätt för att få som han vill. Jag klandrar han inte. Killen är smart.
2 åriga Victor. Blond kalufs och stora bruna ögon. Det rätta ordet för att beskriva honom är nog rar. Rar och fullkomligt bedårande. Hans skratt smittar när han gungar på lekplatsen.
-Mer! mer, mer!!
Jag har kramp i båda armarna men ändå kan jag inte sluta putta gungan så Victor flyger högre.
- Löst löjliga konflikter om cyklar och spadar.
- Tröstat
- Lekt
- Druckit kaffe
Helt okej. Jag trivs,hihi. Men det håller tyvärr inte i längden för mig. Lite mer ambitioner har jag nog. Fast att ta hand om barn är inte det lättaste! Är det fight om en spade, så är det krig! Gulligt låter det kanske. Spaden åker naturligtvis ur leken och upp på hyllan. 4 barn tjuter och skriker för full hals. Ja du. Där blev du inte så himla poppis. 
Ska försöka få upp några bilder imorgon på Ben och Victor. Men det kan hända att mitt minne sviker mig.
Nu promenad med C.L!
Sen sängen. De små liven tar ändå helt klart musten ur mig!
Ciao
